Druider (lat. druides, av keltiskt ursprung, iriska drúi ´trollkarl´, egentligen: ´den högvise´, ´ den pålitligt seende´; även andra härledningsförslag har diskuterats), ´prästerskapet´hos de forntida kelterna. Vissa likheter med de indiska brahminerna brukar anföras som bevis för ett gemensamt indoeuropeiskt förflutet.

Det är problematiskt att säga något konkret om druiderna, förutom att konstatera deras ovedersägliga existens. Vår kunskap om dem inskränker sig till de områden med vilka greker och romare hade kontakter; om övriga delar av det vidsträckta keltiska området vet vi intet.

De antika litterära källorna (av vilka de viktigaste är Caesar, Diodorus Siculus, Strabon, Tacitus, Plinius d.y. och Suetonius) går samtliga tillbaka till ett (numera förlorat) verk av Poseidonius (2:a-1:a århundradena f.Kr.), även om ögonvittnesskildringar inte saknas.

Under hellenistisk tid tycks druiderna av alexandrinska filosofer ha uppfattats som ett slags naturfilosofiska kollegor, ett mycket löst antagande.

Till detta kommer att den romerska synen på druiderna var ockupationsmaktens; de sågs som ett subversivt element, och deras aktiviteter undertrycktes (utövande av druidism förbjöds under Claudius), ett för de i religiösa spörsmål oftast mycket toleranta romarna ovanligt steg som förklarar de propagandistiskt negativa skildringarna.

Genom de litterära källorna (i kombination med arkeologiskt material och vissa senare element ur irländsk och walesisk diktning) framstår druiderna som ett organiserat brödraskap, befriat från skatter och kroppsarbete, vilka inte bara övervakade religiösa spörsmål utan även fungerade som domare och lärare i det keltiska samhället och följaktligen utövade betydande makt. Enligt Caesar möttes de årligen i Carnuter-skogen (ej definierad) i mitten av Gallien för gemensamma överläggningar och för att utse ledare.

Druidernas utbildning var lång och deras traditioner tycks ha varit uteslutande muntliga, vilket förklarar bristen på material om dom. Vid vissa kulthandlingar tycks människooffer ha förekommit, i övrigt baserade druiderna sina förutsägelser på naturvetenskapliga iakttagelser. De tycks ha propagerat en eskatologisk syn på tillvaron och ett nära förhållande till naturens krafter.

Trots det romerska motståndet och kristendomens införande levde druidismen kvar i den keltiska världen, på Irland ner i högmedeltiden.

Synen på druiderna har växlat åtskilligt genom tiderna. För upplysningstiden var de effektiva och visa administratörer, under romantiken uppfattades de som dolska och dödsbringande magiker, och från Bellinis opera ”Norma” till dagens tecknade serier har de fortsatt att egga människors fantasi. De var ett reellt och betydande inslag i den keltiska kulturen; deras kunskaper är dock för alltid borta.